#14: Persona


TITEL: Persona
GENRE: Drama
ÅR: 1966
REGISSÖR: Ingmar Bergman
SKÅDESPELARE: Bibi Andersson, Liv Ullmann
LAND: Sverige
LÄNGD: 1 tim 25 min
BETYG: 6 av 7
RECENSION: Att konsumera film idag är inte samma sak som att konsumera film för trettio år sedan. Internet har förändrat spelplanen, och då menar jag inte nedladdning. Jag har sett Persona. Jag har besökt Wikipedia. Jag har besökt IMDb. Om jag sett Persona 1966 hade jag kunnat sitta en vecka och grubblat över vad jag bevittnat. Kanske vädrat åsikter med likasinnade över några Pripps TT. Om jag sett Persona under 70- eller 80-talen hade jag möjligtvis kunnat leta upp tolkningar i obskyra filmtidningar eller i akademiska avhandlingar. Idag är det annorlunda. Två snabba klick och du har snabbt de fyra vanligaste tolkningarna förklarade för dig. Ytterligare några klick och du har hundratals kommentarer av filmintresserade cineaster från alla jordens världsdelar. En film som Persona ställer krav på dig att inte vara lat. Att inte läsa de där förklaringarna. Om Bergman lämnar ett tomrum av tolkningsutrymme till dig, vad är det då för mening att låta någon annan fylla det åt dig? Persona är en enkel film. En patient, en diagnos, en sköterska, en stuga på en ö, en sexuell anekdot, ett brev, ett besök, och hösten. En ytterst simpel handling. Det är också en stilsäker film. Hög kontrast, karga rum, kargt landskap och levande närbilder. Så långt är allt som det ska, men snart sprider Bergman ut sina dimridåer. Surrealistiska bildmontage, metaklipp på regissören och fotografen, monologer som ingen bett om, inga svar - bara frågor. Är Elisabet och Alma samma person? Eller har Alma smittats av Elisabet och blivit likadan? Eller är det bara en flummig psykoanalytisk soppa som Bergman kokat ihop på fyllan? Avgör själv. Eller låt andra göra det åt dig.
IMDB: Länk
Senaste recensionerna|Top 25|Slumpa hyrfilm|Startsidan