Prettoklubben.com

RECENSION: #132: Zerkalo (1975)

Andrej Tarkovskij har berättat hur der gick till vid den första visningen av "Spegeln". Filmen visades för en utvald skara av ryska filmkritiker, kritiker som efter visningen förbryllade diskuterade vad filmen egentligen handlade om. De tog en sådan lång tid att de blev avbrutna av en städtant som undrade när de skulle bli färdiga. Hon fick till svar att de diskuterade en väldigt komplicerad film och att de behövde tid för att förstå allting. "Vad är det ni inte förstår? Jag såg också filmen och förstod allting" svarade hon.

RECENSION: #178: Shakespeare in love (1998)

Att presentera äldre poeter för en ny publik kan göras på flera olika sätt. Du kan ha ett biografiskt angreppssätt kryddat med lite fiktion, som i [A:4]Amadeus[/A]. Du kan ta ett av poetens verk och göra om det i modern tappning, som "Romeo + Juliet". Eller så kan du berätta om poetens liv genom hans egna verk, som i [A:284]Sayat Nova[/A]. "Shakespeare in love" ligger någonstans mittemellan, en gnutta biografi blandat med historisk fiktion och referenser till Shakespeares verk som Romeo och Julia.

RECENSION: #193: La jetée (1962)

Det mest ointressanta med La Jetée är att Terry Gilliams 12 monkeys hämtade inspiration från den. På grund av detta faktum har filmen fått en särställning inom sci-fi, en air av mystik, kvalitet och besserwisserism. Jag kan tänka mig hur diskussionerna går inom sci-fi-communityn: A: "Jag såg De 12 apornas armé igår, Gud vad bra den var." B: "Jag tycker boke... *host*, La Jetée är myyycket bättre. Du förstår Gilliam inspirerades av La Jetée när han skrev manus. Den gjordes 1962 och var lååångt före sin tid.

RECENSION: #195: Sayat nova (1968)

Sayat-Nova var en nationalskald från Armenien som levde under 1700-talet. 1968 gjorde Sergej Paradjanov en film om hans liv. Den är väldigt, väldigt pretentiös. Istället för att berätta en traditionell biografisk historia från födelse till död tecknar Paradjanov Sayat-Novas liv genom skaldens egna verk. Narrativa stumfilmsskyltar med citat från Sayat-Nova försöker hålla ihop någon sorts berättarstruktur, men det går väl sådär.

RECENSION: #156: Padre Padrone (1977)

Padre Padrone är en italiensk film om misär. Låt oss stanna där. En italiensk film om misär är något av en subgenre inom den erkända internationella misärfilmen. Om internationell misärfilm kan variera i tema mellan kåkstadsmisär, traffickingmisär och giftskandalsmisär, så handlar italiensk misärfilm alltid om bondemisär. Om torkamisär. Om en hård uppfostran i katolikmisär. Om sexuell-debut-med-en-åsna-misär. Padre Padrone är en film i klassisk italiensk misärtradition. Den är långsam. Den är onyanserad.

RECENSION: #30: Paths of glory (1957)

Det är alltid något speciellt när "The End" dyker upp på filmduken, i ett läge i filmen då du inte förväntar dig det. Banditen har inte kravlat runt i det röda New Mexico-gruset för att slutligen ligga i en hög med öppna, stirrande ögonvitor. Hjälten har inte kysst sin älskarinna i eftermiddagsljuset på nån parisisk bakgata med Eifeltornet i siluetten. Gangsterbossen har inte åkt dit för skattebrott. En liten jävla unge har inte sprungit ut mot atlantkusten. Paths of Glory är den enda film jag känner till som är för kort.

DVD-TIPS: Svenska stumfilmsklassiker i ny box

Den 28 november släpps DVD-boxen "Svenska stumfilmsklassiker". 35 mm-kopior har restaurerats av Svenska Filminstitutet och ackompanjeras av nyskriven musik av Matti Bye, som man bl.a. har kunnat njuta av på Cinemateket. Gediget bonusmaterial är utlovat, som kortfilmer, intervjuer och fullmatade texthäften. Filmerna då? Jo följanden filmer ingår: "Terje Vigen", "Herr Arnes Pengar", "Erotikon", Körkarlen, Häxan och Gösta Berlings saga. Priset är beräknat till 599:-.

RECENSION: #146: Wall street (1987)

IMDb:s Memorables quotes-sida för Wall Street är sex sidor lång, och består av 54 replikskiften. Det blir ett citat varannan minut. Ett tecken så gott som något på att manusarbetet är av yppersta klass. Oliver Stone, som har skrivit manus till alla sina filmer utom en, har framför allt lyckats med monologerna i filmen. Excentriske Gordon Gekko pratar inte gärna med sina associates, han pratar till dem. Det finns ett par treminuters monologer som är oerhört underhållande.

RECENSION: #45: Angst essen Seele auf (1974)

"Rädsla urholkar själen", eller på tyska med medveten felaktig grammatik "Angst essen Seele auf", är ett arabiskt ordspråk som huvudpersonen El Hedi ben Salem M'Barek Muhammed Mustafa använder sig av för att hantera den rasistiska behandling han får som gästarbetare i Tyskland. Det är också en briljant titel. Filmen räknas av filmkritiker som en av Fassbinders absolut bästa, och är modersmjölk för filmvetare med för många högskolepoäng. Och självklart är den refererad i "Tristram Shandy".

RECENSION: #62: Sånger från andra våningen (2000)

Roy Anderssons långfilmscomeback, 25 år efter Giliap, blev en formidabel succé. Fem guldbaggar, juryns pris i Cannes och ett flertal internationella utmärkelser. Hur kommer sig detta? "Sånger från andra våningen" är en sällsam filmupplevelse, i sin berättarstruktur och i sitt bildspråk originell. 46-1 scener med fast kamera och en livlös grå-/blå-/sepiatonad scenografi är, tillsammans med det stora tolkningsutrymmet, det som gjort "Sånger från andra våningen" till en internationell art house-hit.

NOTIS: AFI presenterar de 100 bästa amerikanska filmerna

Amerikanska filminstitutet har uppdaterat sin lista över de 100 bästa amerikanska filmerna. Precis som för tio år sedan toppas listan, föga förvånande, av Citizen Kane. Därefter följer Gudfadern, Casablanca, Tjuren från Bronx, Singin' in the rain, Borta med vinden, Lawrence of Arabia, Schindlers list, Vertigo och Trollkarlen från Oz. Hela listan hittar du här (PDF). Prettoklubbens ranking över amerikanska filmer hittar du här, observera dock att alla amerikanska filmer ej är betygsatta.

NOTIS: Cinémonde lägger ner

Göteborgs, så vitt jag vet, enda DVD-uthyrare av kvalitetsfilm tvingas lägga ner. Så här skiver ägarna i epost till sina kunder: "Vi har efter noga övervägande och flera försök att hitta alternativa lösningar blivit tvugna att fatta det tråkiga beslutet att lägga ner Cinémonde. Vi vill tacka er, alla våra kunder, för en fantastisk tid. Från och med onsdag den 20 juni kommer vi sälja ut vår filmsamling på över 1400 titlar för 99kr/styck."

Mycket tråkigt tycker vi på Prettoklubben, då Cinémonde har varit ett säkert ställe att hyra dyra importfilmer från den icke-anglosaxiska världen.

NOTIS: Första recensionen av "Du levande" publicerad

Aftonbladet har publicerat den första recensionen av Roy Anderssons nya film, "Du levande". Jan-Olov Andersson delar ut fyra plus i en kortfattad recension som inte säger så mycket, mer än att vi kan förvänta oss en filmupplevelse som påminner om "Sånger från andra våningen". Du hittar recensionen här.

RECENSION: #108: Toy story (1995)

Toy Story är unik eftersom den är filmhistoriens första långfilm som är helt datorgenererad. Jag har aldrig blivit helt såld på denna typ av filmer beroende på att recensioner, artiklar och upphovsmän ofta fokuserat på antalet polygoner en viss figur är uppbyggd av, mer än filmupplevelsen som sådan. 1996, då jag spelade Civilization II och Doom II, var det en riktigt häftig filmupplevelse. Grafiken var häpnadsväckande. Ingenjörerna bland publiken i Chalmers kårhus satt med öppna munnar, mumlade SPARC 20 och räknade, eh, polygoner.

RECENSION: #134: M - Mörder unter uns (1931)

Bland filmvetare och äldre filmjournalister finns en inbyggd respekt och vördnad för äldre filmer. När Svenska filminstitutet sätter upp restaurerade klassiker på biograferna börjar betygsskalan på fyra istället för ett. Ungefär samma skala som konsertrecensenter av Göteborgs Symfonikerna brukar använda. Därför är det extra roligt när man någon gång får läsa recensioner som fullkomligt totalsågar den där typen av filmklassiker som hamnat på en filmvetarpiedestal.

RECENSION: #32: Ett anständigt liv (1979)

Samhällets syn på vad som är farligt för barn att bevittna har förändrats. [A:281]Dom kallar oss mods[/A] fick åldersgränsen 15 år, "Ett anständigt liv" fick 11 år medan "Det sociala arvet" belönades med 7 år. Ett anständigt liv är den bästa av de tre filmerna i modstrilogin, men också den svartaste. Sloganen "knark är bajs" lämnar en fadd eftersmak i munnen när man får se Skåning skjuta horse på en toalett i Centan och Bettan berätta om sitt missfall sedan hon blivit misshandlad av en torsk.

NOTIS: Spinal Tap återförenas

Svenska Dagbladet rapporterar om att Spinal Tap kommer att återförenas för att uppträda på Live Earth-konserten i London den 7 juli. Lagom till comebacken har också en singel, "Warmer than hell", och en 15-minuters dokumentärfilm spelats in. Kan vi hoppas på en ny Stonehenge-scen? Se filmen, om du inte redan gjort det.

NOTIS: Ny chans för Roy Andersson i Cannes

SvD och GP rapporterar att Roy Anderssons nya film kommer att tävla på Cannes-festivalen. 2000 vann Roy Anderssons juryns stora pris för Sånger från andra våningen, välförtjänt för en film som såväl estetiskt som temamässigt var konservativ och progressiv på samma gång. Hans nya film heter "Du levande" och har tagit upp mot tre år att färdigställa. Arbetet har varit tidspressat för att få in filmen på festivalen och Andersson får nöja sig med att delta i specialtävlingen "Un certain regard", en kategori där särskilt intressanta filmer visas. Bland medtävlarna finns bland annat Harmony Korine (skrev som 19-åring manuset till Kids och har regisserat "Gummo") och Barbet Schroeder ("Murder by numbers" och "Before and after").

RECENSION: #70: Midnight cowboy (1969)

Skådespeleriet i Midnight Cowboy är i absolut toppklass, helt klart på min topp 10 över filmupplevelser. Alla som förväxlar Oxford-engelska med bra skådespeleri bör spendera en sen natt med Midnight Cowboy. Hela litteraturhistorien är fullkomligt fullproppad med berättelser om unga män som från landet in till stan. Nej, vi snackar inte "Crocodile Dundee" eller "Borat", utan grekiska dramer, beatnik, socialrealism och tantsnusk.

RECENSION: #169: 37,2° le matin (1986)

Filmbolag envisas ofta med att släppa Director's Cut-utgåvor. Ett riktigt otyg. Funkar möjligtvis ihop med auteur-synsättet, men för dessa är det påfallande sällan man råkar ut för en Director's Cut. Betty Blues [sic, genitiv] förlängda, ja för konstigt nog är alla DC-utgåvor förlängda, version är, håll i er nu, 50% längre än originalet. 50%! Det innebär en extra timme på två redan urvattnade timmar av kninnobröst, naken hud och lilla snigel.