Prettoklubben.com

RECENSION: #113: Manhattan (1979)

Idag kallas vi för hipsters. Neurotiska innerstadsbor med vintage-tischor, ekomatlådor till dörren varje fredag och fixie-tur på Djurgården varje lördag. Och så klart, en populärkulturkonsumtion med strävan att endast vara en kulturkonsumtion. Ta en sådan här svennehipster och släpp ner honom i centrala NYC någon gång i slutet av 70-talet. Då har du Manhattan. Och det är därför igenkänningsfaktorn lika hög som Arcade Fire-spellistan är lång.

RECENSION: #218: A night at the opera (1935)

Antalet skratt i sällskapet under visningen: Anna: fyra skratt, Jonas: två skratt, Niklas: ett skratt, Sandra: två skratt, Marcus: ett fnitter, Martin: noll skratt, Jessica: två skratt. I rest my case.

RECENSION: #31: The Shawshank redemption (1994)

Nyckeln till frihet, svennebananfilmernas svennebananfilm. Demokratiskt framröstad som filmhistoriens bästa film på IMDb. Att tycka om Nyckeln till frihet är lika unikt som att gilla Beatles, uppskatta Guillos Ondskan, spela GTA IV och äta plankstek. Skillnaden är att Nyckeln till frihet-fansen tror att de är unika i sin smak, trots att alla är konforma i sina hyllningar av Donnie Darko, Fight Club, 2001 och andra kvasifilosofiska filmer. Hur kommer det då sig att Nyckeln till frihet blev så svennebanan? Enkla karaktärer att sätta sig in i.

RECENSION: #159: A star is born (1954)

Min svenskalärare på gymnasiet lärde mig att skilja mellan en konstnärs privata liv och dess verk. Ett verk skall kunna stå för sig själv, utan betraktarens eventuella kunskap av upphovsmannens privatliv. A star is born är i högsta grad mer intressant med wikipediainformation om Judy Garlands karriär. Handlingen som sådan är lång och bjuder inte på några känslomässiga svallningar. Musiknumren är som alltid i sådana här filmer, välskrivna, välorkestrerade, välsjungna och välkoreograferade.

RECENSION: #76: L'Avventura (1960)

Jag vill gärna jämföra Antonioni med Bergman. Eller i alla fall L'Avventura med Bergmans svartvita existentiella dramer. Båda har utomordentligt vackra kvinnor i bärande, och icke-bärande, roller. Filmerna är visuellt fantastiska med sällsynt vackra miljöer, kameradragningar, kostymer och accessoarer. Aldrig blir det pråligt eller rörigt, bara den banalt goda smaken i kontrast mot karga berg och gamla interiörer. Denna kontrast i kombination med långsamma, grubblande dialoger skapar en spänning som dessa två regissörer är ensamma om att åstadkomma.

RECENSION: #186: Roma città aperta (1946)

Rom, öppen stad var en av de första filmerna som kom att tillhöra det vi kallar för den italienska neorealismen. Den berör mig inte på alls samma sätt som Cykeltjuven, trots att till synes liknande beståndsdelar. Då Cykeltjuven har en tydlig dramatisk fråga, är Rossellinis verk splittrad och otydligt, i alla fall första timmen. Det tar ett tag innan jag ens kan skilja de kvinnliga skådespelarna åt, vilka relationer och roller de har i berättelsen.

RECENSION: #87: Mr Smith goes to Washington (1939)

Översvallande känslostormar blandat med pretentiösa tal om patrioter, frihet och rättvisa är Hollywoodproducenter mästare på att leverera. Ofta uppfattas detta som något typiskt amerikanskt och ett ställningstagande för amerikanska värderingar. När ovan beskrivna känslostormar och pretentiösa tal väller fram som en Taylor-maskin i slutet av Mr. Smith goes to Washington är det lätta att indignerat gäspa åt hyllandet av USA. Men så är inte fallet. Mr. Smith hyllar USA som det borde vara, inte som det har blivit.

RECENSION: #210: Duck soup (1933)

Hur skall äldre kultur bedömas? Den frågan ställs verkligen på sin spets när Duck soup från 1933 skall avhandlas. Min åsikt är att litteratur, musik, konst och film skall bedömas i det ögonblicket det konsumeras, hur upplevelsen är just precis då. Objektiv metadata som tekniska begränsningar är totalt ointressant för mig, jag vill bli berörd eller underhållen. Nostalgi är okej för mig, det är en känsla som verket kan framkalla i mig, och samma mekanism som gör att populärkulturkonsumenter slutar köpa/ladda hem ny musik när de fyllt 30.

RECENSION: #66: Falling down (1993)

Alla som sett Falling Down känner igen sig i den frustrerande känslan när alla ilandsproblem staplar sig på varandra. Bilkö, tryckande hetta, trasig AC, skrikande barn, tutande bilar och oflexibel, schemalagd försäljning av snabbmatsfrukost. När högen blivit tillräckligt hög har man lust att bryta mot alla samhällets normer och... ja, kanske inte skjuta med granatkastare. Häri ligger filmens storhet. D-Fens frustration känns verkligen genom rutan i de första scenerna, den som inte ler igenkännande har sannolikt bott under en stubbe (eller i Borås) under de senaste tjugo åren.

RECENSION: #13: Körkarlen (1921)

"Låt min själ få komma till mognad innan den skall skördas" utbrister David Holm då han insett vidden av sitt handlande. Och man känner sig lite scary efter en dryg timme med dubbelexponerad körkarl med uppsyn av döden själv. Körkarlen är fortfarande en omtumlande filmupplevelse, inget snack om det. De samtida expressionisterna i 20-talets Tyskland må ha varit stilistiskt mer säkra, men Sjöströms klassiker excellerar på fler sätt. Skådespelarna agerar som skådespelare och inte som cirkusclowner.

RECENSION: #40: Dom za vesanje (1989)

Intressant film att förhålla sig till. Zigenarnas tid är ryktbar för sin musik, sin gestaltning av en folkgrupp på samhällets bakgård och rankas allmänt som Kusturicas bästa. Men vad är det som berör dig i den här filmen, egentligen? Vad är det du kommer du ihåg? Kusturicas romer lever i sitt eget universum, utanför det etablerade samhället. De lever i slummen men faktum är att de aldrig framställs som diskriminerade i filmen. Enda gången de interagerar med det gängse samhället är när de tigger, stjäl och när polisen gör husrannsakan - på goda grunder.

RECENSION: #128: Slacker (1991)

Hur skulle Slacker ha sett ut om den spelades in idag? Antagligen likadan men med uppdaterade referenser till musik, litteratur och mode. Vi hade fortfarande fått bekanta oss med miljörättsaktivisten med klimathotet på agendan, konspirationsteoretikerna insnöade på sci-fi och open source samt "konstnärer" med "djupa" installationer. Pseudodokumentären Slacker säger något om det tidiga nittiotalet, i alla fall om vi får tro historieböckerna. En hel generation blev kallade slackers, eller Generation X efter en artikel av Jan Gradvall i Nöjesguiden.

RECENSION: #14: Persona (1966)

Att konsumera film idag är inte samma sak som att konsumera film för trettio år sedan. Internet har förändrat spelplanen, och då menar jag inte nedladdning. Jag har sett Persona. Jag har besökt Wikipedia. Jag har besökt IMDb. Om jag sett Persona 1966 hade jag kunnat sitta en vecka och grubblat över vad jag bevittnat. Kanske vädrat åsikter med likasinnade över några Pripps TT. Om jag sett Persona under 70- eller 80-talen hade jag möjligtvis kunnat leta upp tolkningar i obskyra filmtidningar eller i akademiska avhandlingar.

RECENSION: #56: Hiroshima, mon amour (1959)

Titeln sammanfattar en och en halv timmas drama. Hiroshima, min älskade. Hiroshima som i den japanska staden. Hiroshima som i skulden från en ungdomskärlek. Hiroshima som i kärleken till mannen hon träffar. Att en enkel kärlekshistoria kan ge upphov till så många tankar säger en del om hur raffinerat gestaltad den här historien är. Hon gör sitt bästa för att göra upp med sitt förflutna trots att de yttre hoten ter sig oändliga. Misären på muséet, deras civila status, bokad flygbiljett, Japan som Tysklands allierande.

RECENSION: #143: Zerkalo (1975)

Andrej Tarkovskij har berättat hur der gick till vid den första visningen av "Spegeln". Filmen visades för en utvald skara av ryska filmkritiker, kritiker som efter visningen förbryllade diskuterade vad filmen egentligen handlade om. De tog en sådan lång tid att de blev avbrutna av en städtant som undrade när de skulle bli färdiga. Hon fick till svar att de diskuterade en väldigt komplicerad film och att de behövde tid för att förstå allting. "Vad är det ni inte förstår? Jag såg också filmen och förstod allting" svarade hon.

RECENSION: #192: Shakespeare in love (1998)

Att presentera äldre poeter för en ny publik kan göras på flera olika sätt. Du kan ha ett biografiskt angreppssätt kryddat med lite fiktion, som i [A:4]Amadeus[/A]. Du kan ta ett av poetens verk och göra om det i modern tappning, som "Romeo + Juliet". Eller så kan du berätta om poetens liv genom hans egna verk, som i [A:284]Sayat Nova[/A]. "Shakespeare in love" ligger någonstans mittemellan, en gnutta biografi blandat med historisk fiktion och referenser till Shakespeares verk som Romeo och Julia.

RECENSION: #208: La jetée (1962)

Det mest ointressanta med La Jetée är att Terry Gilliams 12 monkeys hämtade inspiration från den. På grund av detta faktum har filmen fått en särställning inom sci-fi, en air av mystik, kvalitet och besserwisserism. Jag kan tänka mig hur diskussionerna går inom sci-fi-communityn: A: "Jag såg De 12 apornas armé igår, Gud vad bra den var." B: "Jag tycker boke... *host*, La Jetée är myyycket bättre. Du förstår Gilliam inspirerades av La Jetée när han skrev manus. Den gjordes 1962 och var lååångt före sin tid.

RECENSION: #212: Sayat nova (1968)

Sayat-Nova var en nationalskald från Armenien som levde under 1700-talet. 1968 gjorde Sergej Paradjanov en film om hans liv. Den är väldigt, väldigt pretentiös. Istället för att berätta en traditionell biografisk historia från födelse till död tecknar Paradjanov Sayat-Novas liv genom skaldens egna verk. Narrativa stumfilmsskyltar med citat från Sayat-Nova försöker hålla ihop någon sorts berättarstruktur, men det går väl sådär.

RECENSION: #168: Padre Padrone (1977)

Padre Padrone är en italiensk film om misär. Låt oss stanna där. En italiensk film om misär är något av en subgenre inom den erkända internationella misärfilmen. Om internationell misärfilm kan variera i tema mellan kåkstadsmisär, traffickingmisär och giftskandalsmisär, så handlar italiensk misärfilm alltid om bondemisär. Om torkamisär. Om en hård uppfostran i katolikmisär. Om sexuell-debut-med-en-åsna-misär. Padre Padrone är en film i klassisk italiensk misärtradition. Den är långsam. Den är onyanserad.

RECENSION: #34: Paths of glory (1957)

Det är alltid något speciellt när "The End" dyker upp på filmduken, i ett läge i filmen då du inte förväntar dig det. Banditen har inte kravlat runt i det röda New Mexico-gruset för att slutligen ligga i en hög med öppna, stirrande ögonvitor. Hjälten har inte kysst sin älskarinna i eftermiddagsljuset på nån parisisk bakgata med Eifeltornet i siluetten. Gangsterbossen har inte åkt dit för skattebrott. En liten jävla unge har inte sprungit ut mot atlantkusten. Paths of Glory är den enda film jag känner till som är för kort.