Umeå filmfestival

2006-09-21: »Nu är det dags igen: 200 filmer, minst lika många gäster och sju dagars sprudlande filmfest«. Det deklarerade festivalchef Thom Palmen i inledningen på festivalkatalogen. Nu undrar jag, hur kunde han med så stor precision i förväg veta antalet besökande? 21:a internationella flerfalligt konkurshotade filmfestivalen i Umeå avslutades ungefär som den började. Med en folktom fest. Årets tema, polsk film, ter sig suicidal för en festival på existensranden.

Visst älskar jag film. Och filmfestivaler. Men det finns en gräns när den motverkar sig själv och blir något negativt. Publikens frånvaro, medialt ointresse, tomma salonger. Hitresta regissörer som presenterar filmer för en klick gratisbiljetterade entusiaster. Det är beundransvärt hur mycket engagemang och tid medarbetarna lägger ner, men tydligen har något gått gravt snett. Det håller inte. Alls. »Den sprudlande festen« ter sig som en begravning för en utdöende konstart. Umefestivalen i sin nuvarande form är inte hållbar.

Det fanns dock flera ljus i mörkret. Störst kanske föreläsningarna av Kubricks mångårige samarbetspartner Jan Harlan. Och så filmerna förstås. Flera hade smygpremiär och seglar inom kort upp på vanliga biografer (»Farväl Falkenberg«, »World Trade Center«, »Inga tårar«, »Djävulen bär Prada«, »Snow cake« och »Scoop«). Av filmerna utan planerad Sverigedistribution fanns väl ingen blivande klassiker, men en hel del sevärt.

Fyra rekommendationer är:

»Italienaren«. Ryssland 2005. Andrei Kravchuk.
Känsloladdat och uppfinningsrikt om barnhemspojkes längtan efter sitt ursprung - även om det sätter en tryggad framtid som italienare på spel.

»Vital«. Japan 2004. Shinya Tsukamoto.
Vackert och surrealistiskt om läkarstudent som dissekerar sin förolyckade flickvän för att bearbeta och återfå minnet efter en trafikolycka.

»Requiem«. Tyskland 2006. Hans-Christian Schmid.
Verklighetsbaserat drama om en ung kvinna med svår epilepsi som genom slitningar mellan hängiven gudstro och längtan efter ett självständigt liv drivs in i schizofreni. Detta botas bäst med djävulsutdrivning.

Publikfavorit var kanske ändå Hans Herbots »The Long Weekend«, en belgisk TV-film som blev biosuccé i hemlandet. Filmen är stöpt i samma arbetarklassanda som Brassed Off, The Full Monty och Billy Elliot. När ägaren likviderar sitt företag beslutar några f d anställda att bryta sig in och tvinga ägaren till kompensation. Humoristiskt, känslosamt och med det obligatoriska tänkvärda må-bra slutet. Men i det här fallet står jag på företagarens sida. Om det inte fungerar - lägg ner.

OVE OKSVOLD

Prettoklubbens dvd-tips:

"Nu är det dags igen: 200 filmer, minst lika många gäster och sju dagars sprudlande filmfest". Det deklarerade festivalchef Thom Palmen i inledningen på festivalkatalogen. Nu undrar jag, hur kunde han med så stor precision i förväg veta antalet besökande? 21:a internationella flerfalligt konkurshotade filmfestivalen i Umeå avslutades ungefär som den började. Med en folktom fest. Årets tema, polsk film, ter sig suicidal för en festival på existensranden.

Visst älskar jag film. Och filmfestivaler. Men det finns en gräns när den motverkar sig själv och blir något negativt. Publikens frånvaro, medialt ointresse, tomma salonger. Hitresta regissörer som presenterar filmer för en klick gratisbiljetterade entusiaster. Det är beundransvärt hur mycket engagemang och tid medarbetarna lägger ner, men tydligen har något gått gravt snett. Det håller inte. Alls. "Den sprudlande festen" ter sig som en begravning för en utdöende konstart. Umefestivalen i sin nuvarande form är inte hållbar.

Det fanns dock flera ljus i mörkret. Störst kanske föreläsningarna av Kubricks mångårige samarbetspartner Jan Harlan. Och så filmerna förstås. Flera hade smygpremiär och seglar inom kort upp på vanliga biografer ("Farväl Falkenberg", "World Trade Center", "Inga tårar", "Djävulen bär Prada", "Snow cake" och "Scoop"). Av filmerna utan planerad Sverigedistribution fanns väl ingen blivande klassiker, men en hel del sevärt.

Fyra rekommendationer är:

"Italienaren". Ryssland 2005. Andrei Kravchuk.
Känsloladdat och uppfinningsrikt om barnhemspojkes längtan efter sitt ursprung - även om det sätter en tryggad framtid som italienare på spel.

"Vital". Japan 2004. Shinya Tsukamoto.
Vackert och surrealistiskt om läkarstudent som dissekerar sin förolyckade flickvän för att bearbeta och återfå minnet efter en trafikolycka.

"Requiem". Tyskland 2006. Hans-Christian Schmid.
Verklighetsbaserat drama om en ung kvinna med svår epilepsi som genom slitningar mellan hängiven gudstro och längtan efter ett självständigt liv drivs in i schizofreni. Detta botas bäst med djävulsutdrivning.

Publikfavorit var kanske ändå Hans Herbots "The Long Weekend", en belgisk TV-film som blev biosuccé i hemlandet. Filmen är stöpt i samma arbetarklassanda som [A:554]Brassed Off[/A], [A:561]The Full Monty[/A] och [A:588]Billy Elliot[/A]. När ägaren likviderar sitt företag beslutar några f d anställda att bryta sig in och tvinga ägaren till kompensation. Humoristiskt, känslosamt och med det obligatoriska tänkvärda må-bra slutet. Men i det här fallet står jag på företagarens sida. Om det inte fungerar - lägg ner.