RECENSION:

Roy Anderssons långfilmscomeback, 25 år efter Giliap, blev en formidabel succé. Fem guldbaggar, juryns pris i Cannes och ett flertal internationella utmärkelser. Hur kommer sig detta? »Sånger från andra våningen« är en sällsam filmupplevelse, i sin berättarstruktur och i sitt bildspråk originell. 46-1 scener med fast kamera och en livlös grå-/blå-/sepiatonad scenografi är, tillsammans med det stora tolkningsutrymmet, det som gjort »Sånger från andra våningen« till en internationell art house-hit. Att filmen är att betrakta som samhällskritisk är uppenbart, däremot är det svårt att tydligt skulptera ut vad Andersson vill föra fram. Min känsla är att Andersson mer beskriver ett tillstånd än förklarar hur det gick snett och vem som skall hängas ut. Någonting är fel i Sverige. Har man inte en affärsidé klarar man sig inte. Kalle, som äger en möbelbutik, kan inte anpassa sig till de nya tiderna, han kan inte justera sin affärsplan. Istället bränner han ner sin affär och lyckas få ut pengar från sitt försäkringsbolag. Som straff får han leva med skuldkänslor resten av sitt liv, symboliserat av en rysk dissident med snara runt halsen. Det är den tunna dramaturgiska linje som finns i den här filmen. Resten av scenerna känns konstruerade kring filosofiska oneliners, vackra - men väldigt otydliga. De oorganiska funkismiljöerna, institutionerna, de vitsminkade ansiktena, de entoniga dialogerna, de anonyma ansiktena av amatörskådespelare, den gråa himlen, de grå människorna - allt är konsekvent, stilistiskt och ett effektivt sätt att beskriva ett tidlöst tillstånd av att någonting är fel. Men vad vill han säga? Hur vill Andersson förändra världen? Bildspråket är synnerligen effektivt men gör också att det psykologiska djupet blir lidande. Stereotyperna är överdrivet stereotypa och jag som betraktade har svårt att få några känslor för personerna som gestaltas. Det är bara ibland som det bränner till, blockflöjtsscenen, den kollektiva skuldincheckningen, biskopsstaven på Grand Hotel och nighthawks-baren. Aki Karismäki har samma stilistiska begåvning, men har också en förmåga att beröra med sina personporträtt. Andersson tillåter ett stort tolkningsutrymme, på bekostnad av att hans film blir otydlig. Men ändock, en sällsam upplevelse.