RECENSION:

Slapstick är slapstick. Du kan ösa på med symfoniorkester som spelar filmmusiken, en folkär regissör som presenterar filmen, uppklädda bortskämda ungar som tvingats dit av sina borgarföräldrar och en influgen dirigent från Tyskland, men situationer då en man ramlar på grund av en stol som dras bort är fortfarande inte roliga. Slapstick är slapstick är underhållning för mindre begåvade är bajs. Tom & Jerry funkar bra för småbarn men att fylla Scandinavium med feta Askimsbor, visa City lights och få dem att skratta åt samma typ av skämt är lika bisarrt som tragiskt. Den i filmkretsar så heliga Chaplin bjuder på en tunn soppa av stumfilmsromantik med ett psykologiskt djup hämtat från en lågstadieuppsats. Istället förväntas vi skratta åt burleska scener med snubblande människor, rattfyllon och snubblande människor. Och snubblande människor.