RECENSION:

Jag vill gärna jämföra Antonioni med Bergman. Eller i alla fall L'Avventura med Bergmans svartvita existentiella dramer. Båda har utomordentligt vackra kvinnor i bärande, och icke-bärande, roller. Filmerna är visuellt fantastiska med sällsynt vackra miljöer, kameradragningar, kostymer och accessoarer. Aldrig blir det pråligt eller rörigt, bara den banalt goda smaken i kontrast mot karga berg och gamla interiörer. Denna kontrast i kombination med långsamma, grubblande dialoger skapar en spänning som dessa två regissörer är ensamma om att åstadkomma. Men där Bergman lärt sig att klippa har Antonioni en förmåga att trötta ut betraktaren, med ändlösa scener som inte leder någon vart, mer än ännu längre in i de ensamma personernas känsloliv. Men kanske behövs längden för att få fram den geniala i den här filmen. För att visa hur dessa empatiskt handikappade människor går vidare som om ingenting har hänt efter det försvinnande vi tror är filmens mysterium, det som driver berättelsen framåt. Ett äventyr är vad det är för dessa personer, inte på liv och död. En genial gestaltning av det (förmodade) ljuva livet.