RECENSION:

Selma Lagerlöf, Sveriges enda värdiga nobelpristagare i litteratur, var den person som indirekt gjorde Sverige till det ledande filmlandet i början av 1900-talet. Gösta Berlings saga, Herr Arnes penningar och KÖRKARLEN är alla historier med sådan invecklad dramaturgi att de tyska 20-tals expressionismidéerna känns mer som effektsökeri än filmkonst. Mauritz Stiller regisserade, Garbo fick sitt genombrott och Selma Lagerlöf blev förbannad på manusändringarna. Stiller, homosexuell naturromantiker, excellerar i rörliga kameraåkningar om det så är naturlyrikspanoreringsporr eller slädjakt med vilda vargar. Allra bäst är han dock i personregin och det är påfallande hur icke-teatralt kroppsspråket är hos aktörerna. Lägg också märke till den på sin tid så kontroversiella kyrkscenen (först censurerad pga. superi och slagsmål i kyrkan med sedan godkänd då censorerna ej vågade stöta sig med en nobelpristagare), suveränt uppbyggd med sin långsamt ökande dramatik och tragikomiska slut. Mastodontfilm i ordets rätta bemärkelse.