Filmrecension:

#115: Manhattan (1979)

Idag kallas vi för hipsters. Neurotiska innerstadsbor med vintage-tischor, ekomatlådor till dörren varje fredag och fixie-tur på Djurgården varje lördag. Och så klart, en populärkulturkonsumtion med strävan att endast vara en kulturkonsumtion. Ta en sådan här svennehipster och släpp ner honom i centrala NYC någon gång i slutet av 70-talet. Då har du Manhattan. Och det är därför igenkänningsfaktorn lika hög som Arcade Fire-spellistan är lång. Att yta är viktigare än innehåll och att referenser är en kulturell statusmarkör är vardagsmat för oss och var vardagsmat 1979. Men spelad, ytlig kunskap har aldrig punkterats lika underhållande som när Mary (Keaton) frågar Isaac (Allen) om hur fotoutställningen var. Under filmhistoriens kanske roligaste hipsterbattle refereras det till, i tur och ordning, Arbus, Lewitt, Nabokov, LeWitt, Mahler, Dinesen, Jung, Fitzgferald, Bruce, Mailer, Böll, Mozart, Van Goch [sic], Bergman, Kierkegaard och Radcliffe. Under 30 sekunder. Ett under att ens Isaac kan resa sig efter den utskåpningen. Visst, berättelsens driv är inte särskilt stark, Isaacs självcentrering plågsam att se, och Tracys ungdomliga naivism är både förlegad och inte särskilt trovärdig, i alla fall till sista scenen. Men som ögonblicksbild av nervösa själsfränder är det inget annat än briljant.

LÄS MER >

#71: Dom kallar oss mods (1967)

Dom kallar oss mods heter den, men jag har svårt att se att vare sig Stoffe eller Kenta kan räkna upp en mods viktigaste accessoarer. Därav är titeln ännu mer briljant. Jag kan lätt se huvudpersonernas behov av att identifiera sig med en subkultur skild så långt bort från Svensson som möjligt. Och är det nu mods etablissemanget kallar dem så får det väl vara så. Filmens styrka ligger i den slagkraftiga autenticitet som formligen går rakt igenom duken.

LÄS MER >