Att konsumera film idag är inte samma sak som att konsumera film för trettio år sedan. Internet har förändrat spelplanen, och då menar jag inte nedladdning.
Jag har sett Persona. Jag har besökt Wikipedia. Jag har besökt IMDb.
Om jag sett Persona 1966 hade jag kunnat sitta en vecka och grubblat över vad jag bevittnat. Kanske vädrat åsikter med likasinnade över några Pripps TT. Om jag sett Persona under 70- eller 80-talen hade jag möjligtvis kunnat leta upp tolkningar i obskyra filmtidningar eller i akademiska avhandlingar.
Tokyo Monogatari är så pessimistisk att italienska neorealismen framstår som en slutscen i en Jerry Bruckheimer-produktion. »Det är jobbigt att förlora ett barn. Men det är jobbigt att leva med dem också«. Ofta ansedd som en av filmhistoriens tio bästa filmer, senast som nummer ett i Halliwell's Film Guide, är Tokyo Monogatari ett relationsdrama om barn och föräldrar, om livets olika stadier och om svårigheten att bygga ett eget liv bortom föräldrarnas förväntningar.
Världens 25 bästa filmer: