Filmrecension:

#115: Manhattan (1979)

Idag kallas vi för hipsters. Neurotiska innerstadsbor med vintage-tischor, ekomatlådor till dörren varje fredag och fixie-tur på Djurgården varje lördag. Och så klart, en populärkulturkonsumtion med strävan att endast vara en kulturkonsumtion. Ta en sådan här svennehipster och släpp ner honom i centrala NYC någon gång i slutet av 70-talet. Då har du Manhattan. Och det är därför igenkänningsfaktorn lika hög som Arcade Fire-spellistan är lång. Att yta är viktigare än innehåll och att referenser är en kulturell statusmarkör är vardagsmat för oss och var vardagsmat 1979. Men spelad, ytlig kunskap har aldrig punkterats lika underhållande som när Mary (Keaton) frågar Isaac (Allen) om hur fotoutställningen var. Under filmhistoriens kanske roligaste hipsterbattle refereras det till, i tur och ordning, Arbus, Lewitt, Nabokov, LeWitt, Mahler, Dinesen, Jung, Fitzgferald, Bruce, Mailer, Böll, Mozart, Van Goch [sic], Bergman, Kierkegaard och Radcliffe. Under 30 sekunder. Ett under att ens Isaac kan resa sig efter den utskåpningen. Visst, berättelsens driv är inte särskilt stark, Isaacs självcentrering plågsam att se, och Tracys ungdomliga naivism är både förlegad och inte särskilt trovärdig, i alla fall till sista scenen. Men som ögonblicksbild av nervösa själsfränder är det inget annat än briljant.

LÄS MER >

#161: A star is born (1954)

Min svenskalärare på gymnasiet lärde mig att skilja mellan en konstnärs privata liv och dess verk. Ett verk skall kunna stå för sig själv, utan betraktarens eventuella kunskap av upphovsmannens privatliv. A star is born är i högsta grad mer intressant med wikipediainformation om Judy Garlands karriär. Handlingen som sådan är lång och bjuder inte på några känslomässiga svallningar. Musiknumren är som alltid i sådana här filmer, välskrivna, välorkestrerade, välsjungna och välkoreograferade.

LÄS MER >