Fassbinder och Herzog är båda på min topp tio lista så förväntningarna var höga när jag gjorde min sena Wenders-debut. Tyvärr. Den amerikanske vännen är cutscene på cutscene på cutscene, och är det nåt som är riktigt irriterande i en thriller så är det cutscenes. Det är evigheter mellan dialogerna och när de pratar hör man ändå inte vad det säger. Det är som en tysk-svensk samproduktion från 70-talet där ett förvirrat manus lämnar åskådarna ensamma med förbipasserade VW-bubblor och oansad kroppsbehåring.
Ett fel många människor gör när de bedömer film är att de sätter dess storhet i relation till när de gjordes. »Man kan inte tro att den är gjord på 20-talet«, »Bra specialeffekter för att vara en så gammal film« och liknande uttryck är helt ointressanta, en film skall bedömas efter filmupplevelsen i det ögonblicket du ser den. Filmhistorien måste hela tiden skrivas om för att travestera en viss Bergman-wannabe.
Världens 25 bästa filmer: