Slapstick är slapstick. Du kan ösa på med symfoniorkester som spelar filmmusiken, en folkär regissör som presenterar filmen, uppklädda bortskämda ungar som tvingats dit av sina borgarföräldrar och en influgen dirigent från Tyskland, men situationer då en man ramlar på grund av en stol som dras bort är fortfarande inte roliga. Slapstick är slapstick är underhållning för mindre begåvade är bajs. Tom & Jerry funkar bra för småbarn men att fylla Scandinavium med feta Askimsbor, visa City lights och få dem att skratta åt samma typ av skämt är lika bisarrt som tragiskt.
Apocalypse Now behöver knappast en närmare presentation, det är Coppolas kongeniala Vietnam-tolkning av ett av litteraturhistoriens mästerverk, Joseph Conrads Heart of darkness. Många har försökt sig på att skildra krig. Spielberg lyckas med att skildra den brutala realismen i SAVING PRIVATE RYAN. Klimov lyckas med att skildra meningslösheten i IDI I SMOTRI. Manchevski lyckas med att skildra grogrunden i BEFORE THE RAIN. Men ingen har lyckats så bra som Coppola med att skildra krigets komplexitet.
Världens 25 bästa filmer: