Slapstick är slapstick. Du kan ösa på med symfoniorkester som spelar filmmusiken, en folkär regissör som presenterar filmen, uppklädda bortskämda ungar som tvingats dit av sina borgarföräldrar och en influgen dirigent från Tyskland, men situationer då en man ramlar på grund av en stol som dras bort är fortfarande inte roliga. Slapstick är slapstick är underhållning för mindre begåvade är bajs. Tom & Jerry funkar bra för småbarn men att fylla Scandinavium med feta Askimsbor, visa City lights och få dem att skratta åt samma typ av skämt är lika bisarrt som tragiskt.
Att vara politiskt aktiv i yngre år kan ha sina fallgropar. Det kan trettio år senare sluta med nervösa skratt över naiva ståndpunkter och latjo kläder. Det kan sluta med livslång förnekelse av stöd till röda khmererna eller studieresor till 30-talets Tyskland. I Vilgot Sjömans fall handlar det lyckligtvis om alternativ nummer ett. Jag är nyfiken - gul är Godard på svenska. »Vi skriver manus på kvällen och filmar på dagen«. Men Jag är nyfiken - gul är också en Godard utan de estetiska balanskonsterna.
Världens 25 bästa filmer: